Här i Belgien håller tiggarna en något bättre standard, i alla fall när det gäller posen (positionen de står i). Både Philip och jag la märke till detta redan första dagen vi kom.

Niklas: Har du sett hur han (tiggaren) kör en något skönare pose än zigenartiggarna i Göteborg?

Philip: Ja, faktiskt. Han kör frieriposen på ett knä. Med endast en hand uppe!

Niklas: Skön gubbe!

Philip: Eller hur!

Niklas: Ändå vill man ju fan inte ge dem något. De kommer ändå supa upp dem. Fast det är klart, en fylla kan man ju unna varje man någon gång.

Philip: Jag känner även att man vill ha något för det (pengarna man ger)...

Niklas: Instämmer, det tycker jag med! Inget är ju gratis här i livet...

Philip: Ja, jag skulle som sagt vilja ha något tillbaka.

Niklas: Som vadå?

Philip: Ja, en liten dans eller nåt. Kanske en trudilutt på ett munspel eller vad fan vet jag!

Niklas: Eller att de sitter och drejar ett askfat i form av en flarra vin? Eller kanske står på händer i 17 timmar?

Philip: Ja precis. Precis.

Josåatte...

Till föregående inlägg skall dock tilläggas att han gjorde det med kläderna på.

Mitt på öppen kontorsyta.

Idag lärde Philip mig ett nytt ord.

Med tillhörande rörelser. 

På Leuvens statskontor.

Som är en väldigt byråkratisk plats med kostymer och bistra uppsyner.

Slitvargen betyder att man runkar och kommer tre gånger på raken. Utan att släppa kuken.

Det tyckte jag var roligt.

Igår var jag och Philip och klippte oss. Tidigare på dagen hade jag gått förbi ett ställe som såg riktigt fräscht ut. Okej tänkte jag och gick in och bokade två tider vardera. Jag kan inte förneka att stället kryllade av frisörer som såg ut att vara modeller i dressingroomet på en Eliteagentur i Milano. Vilket för sig är ännu mer skitsamma då jag har en top notch där hemma (ja Marie, det är du, inte mamma).

I alla fall, då Philip vill utstråla en aura av fashion, sa han kort och gott "I want to look updated, you know, short on the sides and a clean finish on top". Tjejen såg aningen konfundersam ut, och efter några sekunders betänketid för mycket hämtade hon maskintrimmern och satte igång. Det ska tilläggas att en sax skulle få problem att komma igenom Philips hår då det har samma struktur som svinto, eller att Philip är den vitaste negern efter Lionel Richie. Efter ungefär sju minuter var Philip klar. Resultatet blev något liknande:

Min upplevelse var lite extraordinär. På flera vis. Efter att en tjej schampoonerat mitt gyllene hår väntade jag på min modell som till slut skulle klippa mig.

Ut från personalrummet kommer RAPHAËL. Raphaël är cirka 2:10 lång, kropp som en grekisk gud, ett smile så blekt som Jacksons hud samt det största handslaget jag någonsin känt. Raphaël är kolsvart. Och übergay. Han såg ungefär ut så här:

Efter att Raphaël fnittrat igenom klippningen skall jag medge att den nygamla frisyren blev bra. Det blev något liknande:

En händelse påminde om min Marie. Hemma har vi svårt att sitta still och vi brukar alltid på något sätt sitta på varandra när vi kollar på TV. Så nära varandra som möjligt. Och då håller oftast Marie på med mitt hår. Vi är ju trots allt nykära. Och helt jävla galna i varandra. Då den främsta beröringen kommit genom ett par high-fives med Philip de senaste dagarna, var Raphaël något av ett substitut för Marie. Raphaël hade händer som kändes som en nypressad Loro Piana skjorta, lena med en perfekt känsla och touch. Och för en sekund slöt jag mina ögon och låtsades att Raphaël var min älskade Marie.

Så mycket saknar jag henne.  

Att pommes frites har, för att uttrycka sig enkelt, tagit så stor plats på den belgiska gastronomihimlen är kanske lite uppseendeväckande. Trots det har vi pommes i lägenheten varje dag. Här äter man pommes överallt. Hela tiden. Med majonnäs. Kopiösa mängder majonnäs. Redan för ett par dagar sedan tröttnade vi på skiten.

Tills vi träffade på Majonnäs-Mats.

Majonnäs-Mats är för Pommes/Majonnäs lika självklar som mustaschen är för Tom Selleck.

Hur som helst, Majonnäs-Mats jobbade tidigare som konsult inom Pommes/Majonnäs sektorn. Numera "kör han eget" (trots att alltså tidigare var konsult). Det fanns absolut ingen anledning för oss att tveka på att Majonnäs-Mats knew what he was doin', när snacket skenade iväg mot potatissorter, olja och hur mycket vinegrette en majonnäs skulle innehålla. Dessutom hade Majonnäs-Mats byggt upp en imponerande kroppshydda med Lolo Ferrari tuttar och love handles likt ett 64 tums traktordäck. Alltså fick vi direkt en underlägsen position i samtalet. Pommesen var bra men samtalet under tiden gjorde att man tröttnade på det mesta. 

Efter tio minuter orkade jag inte mer, så jag gick i väg "för ett samtal". Efter en stund kommer en rasande Philip med 9 kg fryst pommes frites.

Niklas: Ehh, vad har hänt hä...

Philip: Lägg av.

Niklas: Erkänn att du såg din enda väg att komma därifrån var att få köpa hans pommes?

Philip: -Död blick-

Niklas: ERKÄNN!

Philip: Käften!

Niklas: Hahaha!

Philip: Se det som att vi har mat nu för fan!

Niklas: Vart ska du bevara det då (Vi har ett litet frysfack)?

Philip: Jag orkar inte mer...

Det ligger numera 9 kg pommes frites i duschen.   

Efter att nu har levt i detta land i ungefär fyra dagar har vi märkt att ett genomgående tema här nere är fylla. Allt i från nördar och kostymherrar till indier och professorer känner lite på drickat så att säga. Just professorerna är värst. Det känns som att Leuven inte är till för oss studenter - det är för lärarna som inte fick ha någon ungdom, och det är väl fine. Men att just uttrycket "Att leva ut" fick en ny innebörd i måndags, när vi hade bankett på universitetet, såg vi aldrig riktigt komma på följande vis:

(Shout out L. Forssén)

Körde tydligen på det på HQs extrastämma idag.Han inledde med att djupt beklaga att aktieägarna förlorat väldigt mycket pengar.Jag är hemskt ledsen, förklarade Mats.

Vad månge inte kunde tro var att Mats tydligen var JÄVLIGT ledsen. Ungefär så här:

http://www.youtube.com/watch?v=ee925OTFBCA

Philip menar på att Belgien aldrig har kännt på det svenska modeundret, och att belgarna ska vara jävligt tacksamma att han numera visar hur en man egentligen skall klä sig. Att Sverige har många feta märken som håller bra nivå med internationellt erkända modehus.

Jag höll med om att vi har några märken som är sköna men som knappast är några Diors eller Jacobs. Philip frågade då om jag kunde nämna ett enda belgiskt märke, då han ansåg att jag inte hade någon koll över huvud taget. Dries van Noten svarade jag. Tystnad. Efter ett tag slutade diskussionen med att Philip sa: Det spelar ingen roll, jag har höjt Belgiens modegrad med ungefär 200-300 %. SÅ ÄR DET. PUNKT.

Det här hade Philip på sig idag: