Det vore fel att säga att jag är tekniskt lagd. Det vore även fel att säga att jag ens är lite tekniskt lagd.

Ett gott tecken på det är när dina föräldrar skriker av förtjusning/förundran över dagens teknik när uppfinningen Skype provas för första gången, och när deras son gjorde samma sak tre veckor tidigare. 

Uttrycket up to date gällande teknik har alltså aldrig varit min grej. Däremot så vet jag ju vilken skostorlek Fabregas har i Arsenal. 

... är inte på topp mina vänner. 

Därför kanske det är dags för...............................................
............................ ett gästinlägg!

Som folk där hemma vet mycket väl, har man varit både fylligare och fittare i sina dar. De sista månaderna har jag gått ner drygt 15 kilo. Känns ju skönt. Det sjuka är att jag fortfarande går ner i vikt, trots cirka en brie per dag. Skulle nästan vilja kalla det mitt utlandssyndrom, så fort jag kommer utanför Sveriges gränser kan jag sätta i mig vad fan som helst, och ändå gå ner i vikt!

Undra vad kärringarna på viktväktarna skulle säga om det, stick utomlands, ät mycket ost, vitt bröd, rödtjut, öl och chips! Kanske skulle ta och skriva någon bok om detta, tjäna en hacka (miljarder) och sedan fettsuga hakan lite, den är ju svår att träna (äta) bort... 

Att dricka Gin Tonic (min favorit är Tangueray Ten, tätt följd av Hendricks och Bombay Sapphire ) i duschen är inte underskattat. Helst i selterglas. Highball funkar också, i värsta fall. 

...är att se detta. Och klippet är inte ironi. Det är på riktigt. I början av 2000-talet kom Rysslands svar på Backstreet Boys, en satsning som skulle knäcka västvärlden på den musikaliska fronten. Det gick sådär. I alla fall, min favorit är killen längst bak till vänster - Vilken karisma! Vilken utstrålning! 

Fan, egentligen kan det här skapat en ännu större ångest när jag verkligen känner efter.

Dags för spegeln igen...

Det ligger en viss sorti över vårt Leuven idag. Jag och Philip såg sista avsnittet av Californication säsong tre igår. Hemskt. Allt gick åt helvete. Till tonerna av Elton Johns Rocket Man (som för övrigt jag och min älskade Marie ska se i december - Hey!) gick de sista scenerna rakt in i hjärtat, och har stannat där ever since so to speak. 

Rocket Man:

Tills i morse. För att göra mig glad igen tog jag till ett gammalt beprövat trick jag lärt mig av Liam Gallagher. Gick rakt in på toaletten, ställde mig framför spegeln. Och sa: Fy fan vad snygg du är. Sen blev jag glad igen.

Som sagt, i onsdags kom Marie ner och hälsade på. Jag var helt tossig innan jag skulle hämta henne på flygplatsen och kunde inte ens välja kläder som jag var tillräckligt snygg i. Jag tror jag borstade tänderna sex gånger innan klockan fem. Man ville ju vara fin liksom. 

I alla fall, dagarna med henne har varit helt underbara. Som de alltid är. Vad vi gjort dessa dagar återkommer vi nog till, men tills dess tänkte jag spela en låt jag tycker väldigt mycket om, och som fångar in en promille av vad vi gjort. Och känt.

Här i Belgien har de en ganska komplicerad sophantering. Alla sopor skall läggas i olika påsar som har en viss sorts färg. Grönsaker och frukt skall slängas i grön påse. Plast och metall i svart och så vidare. Kanske inte låter så avancerat - och det är det väl egentligen inte. Om man inte heter Philip och inte ens kan välja enhetliga strumpor en vanlig tisdag (skall dock tilläggas att sopgubbarna kommer olika dagar för olika påsar. Men det spelar ingen roll, vi kör mer som i Sverige: Allt i samma, sen i med skiten i svart påse):