Då var det dags att debutera i denna mytomspunna blogg…

En första inlägg borde som ni alla redan förstått efter att ha läst bloggen, handla om att försöka nyansera tillvaron som har beskrivits på kanske inte det mest objektiva sättet tidigare.

Dock känns detta som en avhandling i sig, så i stället som hushållets kulturkonnässör tänkte jag försöka förmedla de trender i detta kulturens och modets mecka, som Belgien VERKLIGEN är, så att ni alla kan få en inblick i vad som kommer att vara SÅ inne 2011 i Sverige.

Av alla dessa smultron som finns att hitta här i Belgien tänkte jag lägga extra focus på den nationalikon som i princip skapat modet i kontinental Europa men framförallt möjliggjort den hårfrisyr som i år tagit Belgien med storm, vi alla som med glädje upplevde 90-talet kommer med värme ihåg den som Tintin-frisyren.

Denna ytterst briljanta frisyr som bygger på att man helt enkelt rakar av allt hår utan luggen och sen på ett elegant sätt hårgelefixerar det som finns kvar, sprider sig på alla fronter här i Bene-lux regionen. För att ens kunna få en syl i vädret när man befinner i Belgiens uteliv har detta blivit ett måste för mig och Niklas att införskaffa.

Praktisk, trendig samt tidlös, ja Tintin-frillan är 2011 års måste.  

Jag har skaffat mig lite planer inför hösten. Jag hade tänkt mig att den kommande hösten skall bli den bästa någonsin. Eller, höst/vinter som modechef Lindström skulle säga (uttala för guds skull inte slash). Tack vare följande saker finns det stor risk för att detta kommer att slå in:

1. Mitt glöggdrickande ska nå oproportionerliga nivåer, jag älskar Dufvenkrooks. Kul att de började i Särö för övrigt

2. Mitt ostätande ska nå oproportionerliga nivåer, jag älskar Époisses de Bourgogne. Kul att de började i Côte-d'Or för övrigt

Sen tillkommer ju såklart fårskinnstofflor, gigantiska blockljus (mycket dyra), bakande, matlagning, mys i ALLA former, romkoms, långfrukostar, långduschar, långpromenader (i puffiga jackor), Peter Jöback (när julen närmar sig), cashmere (mitt favoritord för övrigt), rödtuta, kärlek, skidåkning, smoking, öppen brasa, mammas kramar, paket, shopping, hud, piprökning och mycket, mycket mer... 

... brukar spelas i mitt huvud när jag vill vara mig själv. Sippandes på ett glas vin. I Madonna di Campiglio. Framför en öppen brasa. Med Marie i en svart negligé. I ett par strumpor från Rodarte.

http://www.huffingtonpost.com/2010/10/18/real-humans-react-to-worl_n_766911.html

Som jag alltid påtalat, jänkarna fattar ju ingenting. Absolut ingenting.

Café - Den moderna mannens bästa vän

Exakt så står det på framsidan av tidningen (förlåt, magazinet) Café. Och som jag skrattar! Och lite skrattar jag dock åt mig själv som ändå köpt blaskan ibland. Dessutom har jag nog slagit rekord i att hoppa av och på som prenumerant genom åren. Hatkärlek är bara förnamnet. Vad som dock blev spiken i kistan för att enbart skratta åt tidningen (och hata lite) var när modechefen Lindström startade tävlingen Sveriges bäst klädda vanliga man. Så här ska man tydligen se ut nu för tiden (finalisterna för årets tävling):

Min favorit:

Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om jag bara har lite känsla för det gamla hederliga sättet att klä sig. Att hela tiden följa trender och köpa en ny garderob till varje kollektion känns både lite jobbigt och kännbart för plånboken. Att klä sig i ett par bruna suedes kan anses vara mode i Café, jag skulle dock vilja kalla det för stil. Och stil är inget man kan köpa för pengar brukar det heta, det är något som växer fram genom en lång tid. Inte till varje säsong. Därför anser jag att någon som gillar mode, gillar just mode - och inte stil. Mode handlar om att ikläda sig något som är fräsigt för stunden, inget annat.

Jag själv har för övrigt en mycket stor känsla för stil. Jag klär mig rent utav fantastiskt. Man skulle kort och gott kunna kalla min stil för klassisk.

Att kalla mig en globetrotter skulle jag egentligen bara le åt (och tänka; just precis!). Men nu är det ju inget unikt att sitta på ett flygplan titt som tätt, som det var på Howard Hughes tid. Ändå är ju folk fan inte kloka när de ska resa uppe i luften. Egentligen börjar det redan på marken, vid in-check och boarding. He-Re-Gu-D.

Här kommer enkla och tydliga riktlinjer om hur man för sig på ett flygplan:

1. Vid påstigning av flyg hjälper det inte att stressa, detsamma gäller vid avstigning

2. Man behöver absolut inte småprata med sin stolsgranne (det är ingen frisör man vill strypa ihjäl långsamt, långsamt, långsamt... tyssstnad)

3. Att få stolen framför av retarderad människa nedtryckt i knät under måltid skall garanteras med en klassisk peppning à la Ondskan

4. Skor skall behållas på (nej, det spelar ingen roll om de sväller - andra skor kan tas på före avresa)

5. Gällande armstöd, det handlar om att ge och ta. Så som du själv vill bli behandlad behandlar du andra. Det verkar inte gubbar i 50-60 års åldern ha förstått 

Applåderande vid landning kommenteras inte ens, det upplevde jag en gång som sex-åring när hjulen nuddade Mallorca 1992. Jag klargjorde tydligt för mina föräldrar att det inte var okej vad de hade utsatt mig för. Efter en stund fick jag en ursäkt och ett löfte om att det inte skulle hända igen. You bet svarade jag och spände blicken. You bet.

För övrigt tycker jag att dagens flygvärdinnor borde klä sig så här:

Over and out.

... skrivande har väl inte legat på topp på sistonde. Å andra sidan har han legat på topp på andra ställen, som i Göteborg där han befunnit sig å det senaste.

Det kan nu vara så att jag funnit någon form av blogglädje igen, därför kommer kvällen att komma med tre ämnen som jag fnulat på lite granna:

* Flyghyfs

* Magazinet Café

* Mode

Sen kan även ett gästinlägg av Philip se dagens ljus. Får se lite.

Familjelycka

Känner på ordet och undrar vad det egentligen innebär. Jag förvånar mig själv med att ifrågasätta detta vackra och viktiga ord. Min kurs, Konflikthantering, är orsaken till mina funderingar. Den innehåller ett moment om manligt och kvinnligt samt innebörden av genus och roller. I kursen läser jag boken Bitterfittan och kan inte låta bli att fundera över hur mitt framtida liv kommer att se ut. Som titeln avslöjar, så har boken tidvis en ganska bitter underton. Den återger ett skeptiskt förhållningssätt till livet. Att man i princip bör förkasta idén att livet ska kunna levas jämlikt och lyckligt på alla plan i alla år.

Detta får mig naturligtvis att fundera över mitt eget liv och min egen framtid. Mitt i mina funderingar ringer jag upprivet till Niklas och förklarar att livet inte kommer att bli lyckligt, att vi måste planera in en viss realism i vår rosa kärleksbubbla, att denna bubbla definitivt kommer att spricka och vi båda kommer så småningom att bli bittra. Niklas tröstar mig förhoppningsfullt med att säga, att ALLT kommer att bli annorlunda med oss.

Det innebär ju att jag på något vis måste välja - bli bitter eller leva på hoppet. Jag väljer definitivt det senare, men tar med mig en nypa realism in i drömmen om min familjelycka.

Ja, jag gillar ju Trash-TV (och det är det många av er som gör också så säg inget). Trash-TV är till exempel Jerry Springer, Cops och Paradise Hotel.

Sen finns det Trash-TV med kvalité. Då kallas det Mys-TV. Mys-TV är Idol, Bonde söker fru och Ensam mamma söker. Och det är här man kan hitta de riktiga guldkornen.

Luta dig tillbaka. Press play. Njut.