Innan vi kom ner hit hade jag en tanke om att våra morgnar skulle likna detta, eller om jag ska vara ärlig, exakt som detta:

Detta gick åt helvete redan första morgonen innan vi skulle till skolan. Klockan 08:43 hör jag ett ganska stelt, men lite stressat vrål från vår helkaklade toalett medans jag äter min yoghurt från Proviva, ett färskpressat glas appelsinjuice samt bagel (med cream cheese men inte med sylt, det är sjåsigt. Marmelad går däremot bra, helst fikon):

Tjäder! Skethuspapperet är sluuut! Kan du hämta?!

Dagen kan börja! God morgon!

Här i Belgien håller tiggarna en något bättre standard, i alla fall när det gäller posen (positionen de står i). Både Philip och jag la märke till detta redan första dagen vi kom.

Niklas: Har du sett hur han (tiggaren) kör en något skönare pose än zigenartiggarna i Göteborg?

Philip: Ja, faktiskt. Han kör frieriposen på ett knä. Med endast en hand uppe!

Niklas: Skön gubbe!

Philip: Eller hur!

Niklas: Ändå vill man ju fan inte ge dem något. De kommer ändå supa upp dem. Fast det är klart, en fylla kan man ju unna varje man någon gång.

Philip: Jag känner även att man vill ha något för det (pengarna man ger)...

Niklas: Instämmer, det tycker jag med! Inget är ju gratis här i livet...

Philip: Ja, jag skulle som sagt vilja ha något tillbaka.

Niklas: Som vadå?

Philip: Ja, en liten dans eller nåt. Kanske en trudilutt på ett munspel eller vad fan vet jag!

Niklas: Eller att de sitter och drejar ett askfat i form av en flarra vin? Eller kanske står på händer i 17 timmar?

Philip: Ja precis. Precis.

Josåatte...

Till föregående inlägg skall dock tilläggas att han gjorde det med kläderna på.

Mitt på öppen kontorsyta.

Idag lärde Philip mig ett nytt ord.

Med tillhörande rörelser. 

På Leuvens statskontor.

Som är en väldigt byråkratisk plats med kostymer och bistra uppsyner.

Slitvargen betyder att man runkar och kommer tre gånger på raken. Utan att släppa kuken.

Det tyckte jag var roligt.

Igår var jag och Philip och klippte oss. Tidigare på dagen hade jag gått förbi ett ställe som såg riktigt fräscht ut. Okej tänkte jag och gick in och bokade två tider vardera. Jag kan inte förneka att stället kryllade av frisörer som såg ut att vara modeller i dressingroomet på en Eliteagentur i Milano. Vilket för sig är ännu mer skitsamma då jag har en top notch där hemma (ja Marie, det är du, inte mamma).

I alla fall, då Philip vill utstråla en aura av fashion, sa han kort och gott "I want to look updated, you know, short on the sides and a clean finish on top". Tjejen såg aningen konfundersam ut, och efter några sekunders betänketid för mycket hämtade hon maskintrimmern och satte igång. Det ska tilläggas att en sax skulle få problem att komma igenom Philips hår då det har samma struktur som svinto, eller att Philip är den vitaste negern efter Lionel Richie. Efter ungefär sju minuter var Philip klar. Resultatet blev något liknande:

Min upplevelse var lite extraordinär. På flera vis. Efter att en tjej schampoonerat mitt gyllene hår väntade jag på min modell som till slut skulle klippa mig.

Ut från personalrummet kommer RAPHAËL. Raphaël är cirka 2:10 lång, kropp som en grekisk gud, ett smile så blekt som Jacksons hud samt det största handslaget jag någonsin känt. Raphaël är kolsvart. Och übergay. Han såg ungefär ut så här:

Efter att Raphaël fnittrat igenom klippningen skall jag medge att den nygamla frisyren blev bra. Det blev något liknande:

En händelse påminde om min Marie. Hemma har vi svårt att sitta still och vi brukar alltid på något sätt sitta på varandra när vi kollar på TV. Så nära varandra som möjligt. Och då håller oftast Marie på med mitt hår. Vi är ju trots allt nykära. Och helt jävla galna i varandra. Då den främsta beröringen kommit genom ett par high-fives med Philip de senaste dagarna, var Raphaël något av ett substitut för Marie. Raphaël hade händer som kändes som en nypressad Loro Piana skjorta, lena med en perfekt känsla och touch. Och för en sekund slöt jag mina ögon och låtsades att Raphaël var min älskade Marie.

Så mycket saknar jag henne.