Det ligger en viss sorti över vårt Leuven idag. Jag och Philip såg sista avsnittet av Californication säsong tre igår. Hemskt. Allt gick åt helvete. Till tonerna av Elton Johns Rocket Man (som för övrigt jag och min älskade Marie ska se i december - Hey!) gick de sista scenerna rakt in i hjärtat, och har stannat där ever since so to speak. 

Rocket Man:

Tills i morse. För att göra mig glad igen tog jag till ett gammalt beprövat trick jag lärt mig av Liam Gallagher. Gick rakt in på toaletten, ställde mig framför spegeln. Och sa: Fy fan vad snygg du är. Sen blev jag glad igen.

Som sagt, i onsdags kom Marie ner och hälsade på. Jag var helt tossig innan jag skulle hämta henne på flygplatsen och kunde inte ens välja kläder som jag var tillräckligt snygg i. Jag tror jag borstade tänderna sex gånger innan klockan fem. Man ville ju vara fin liksom. 

I alla fall, dagarna med henne har varit helt underbara. Som de alltid är. Vad vi gjort dessa dagar återkommer vi nog till, men tills dess tänkte jag spela en låt jag tycker väldigt mycket om, och som fångar in en promille av vad vi gjort. Och känt.

Här i Belgien har de en ganska komplicerad sophantering. Alla sopor skall läggas i olika påsar som har en viss sorts färg. Grönsaker och frukt skall slängas i grön påse. Plast och metall i svart och så vidare. Kanske inte låter så avancerat - och det är det väl egentligen inte. Om man inte heter Philip och inte ens kan välja enhetliga strumpor en vanlig tisdag (skall dock tilläggas att sopgubbarna kommer olika dagar för olika påsar. Men det spelar ingen roll, vi kör mer som i Sverige: Allt i samma, sen i med skiten i svart påse):

... till föregående inlägg: Då jag lyckades få ett datahaveri blev det ju svårt att hålla igång bloggen. Men vad är ett problem om det finns en lösning? Då Marie skulle komma ner, skulle hon även ta med sig en laptop ner som min kära far skulle fixa innan avfärd. Sagt och gjort, ner kommer en dator med Marie. Som är trasig. Reaktionen blev ungefär så här:

Klagomålen skickade jag alltså vidare till pappa Ove. Han hälsar.

Likt Mohammad Ali, Mickey Rourke och Rocky Balboa är jag nu redo att slugga vilt som i The Thrilla in Manilla: 

Nu skulle man kanske tro att jag fått en veckas blackout, och likt en 56 årig lite för tjock och tunnhårig man med för mycket pengar lämnat allt och till och med stuckit till Thailand med en 19 årig ukrainsk strippa vid namn Zvonareva.

Så är dock inte fallet. Jag har bara älskat som aldrig förr. Med Marie. Inte Zvonareva. 

... for thebigbelgianblue. Ett datahaveri gor att vi far horas pa torsdag!

Eder,

 Niklas Tjader

... kommer ju ofta till uttryck genom musik. Som är det absolut bästa jag vet. Ikväll har temat varit så att säga -blandat-. Efter dagens oanade bravader, som har slagit rekord på många sett (och nej, vi pratar inte choklad) kommer här en liten (stor, den betyder mycket) setlist på vad jag lyssnat på ikväll, som betyder mycket mer än vad ni 29 (all time high) läsare tror:

All saints: Pure shores

Lyssna framför allt på 0:58 (vet inte var min beach är, även om jag varit i Palma).

U2: Stuck in moment you can't get out of

The Rolling Fuckin' Stones: You can't always get what you want

Aretha Franklin: Respect

Faan i mig.

The Beatles: Revolution

Tills vidare säger vi: På återseende!

Eller som Robin G sa i sjuan: Fuck what I like or what I can't... wan't! Yeah!

På onsdag kommer Marie hit. Min fina Marie! Nu är det ju så att jag bor ihop med Philip, som är lite speciell så att säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det att Marie nu ska bo ihop med honom i fem dagar. Vad ska hon få för intryck? Av mig alltså, som är kompis med honom. Vad Philip ger för intryck säger sig självt ganska bra: