... brukar spelas i mitt huvud när jag vill vara mig själv. Sippandes på ett glas vin. I Madonna di Campiglio. Framför en öppen brasa. Med Marie i en svart negligé. I ett par strumpor från Rodarte.

http://www.huffingtonpost.com/2010/10/18/real-humans-react-to-worl_n_766911.html

Som jag alltid påtalat, jänkarna fattar ju ingenting. Absolut ingenting.

Café - Den moderna mannens bästa vän

Exakt så står det på framsidan av tidningen (förlåt, magazinet) Café. Och som jag skrattar! Och lite skrattar jag dock åt mig själv som ändå köpt blaskan ibland. Dessutom har jag nog slagit rekord i att hoppa av och på som prenumerant genom åren. Hatkärlek är bara förnamnet. Vad som dock blev spiken i kistan för att enbart skratta åt tidningen (och hata lite) var när modechefen Lindström startade tävlingen Sveriges bäst klädda vanliga man. Så här ska man tydligen se ut nu för tiden (finalisterna för årets tävling):

Min favorit:

Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om jag bara har lite känsla för det gamla hederliga sättet att klä sig. Att hela tiden följa trender och köpa en ny garderob till varje kollektion känns både lite jobbigt och kännbart för plånboken. Att klä sig i ett par bruna suedes kan anses vara mode i Café, jag skulle dock vilja kalla det för stil. Och stil är inget man kan köpa för pengar brukar det heta, det är något som växer fram genom en lång tid. Inte till varje säsong. Därför anser jag att någon som gillar mode, gillar just mode - och inte stil. Mode handlar om att ikläda sig något som är fräsigt för stunden, inget annat.

Jag själv har för övrigt en mycket stor känsla för stil. Jag klär mig rent utav fantastiskt. Man skulle kort och gott kunna kalla min stil för klassisk.

Att kalla mig en globetrotter skulle jag egentligen bara le åt (och tänka; just precis!). Men nu är det ju inget unikt att sitta på ett flygplan titt som tätt, som det var på Howard Hughes tid. Ändå är ju folk fan inte kloka när de ska resa uppe i luften. Egentligen börjar det redan på marken, vid in-check och boarding. He-Re-Gu-D.

Här kommer enkla och tydliga riktlinjer om hur man för sig på ett flygplan:

1. Vid påstigning av flyg hjälper det inte att stressa, detsamma gäller vid avstigning

2. Man behöver absolut inte småprata med sin stolsgranne (det är ingen frisör man vill strypa ihjäl långsamt, långsamt, långsamt... tyssstnad)

3. Att få stolen framför av retarderad människa nedtryckt i knät under måltid skall garanteras med en klassisk peppning à la Ondskan

4. Skor skall behållas på (nej, det spelar ingen roll om de sväller - andra skor kan tas på före avresa)

5. Gällande armstöd, det handlar om att ge och ta. Så som du själv vill bli behandlad behandlar du andra. Det verkar inte gubbar i 50-60 års åldern ha förstått 

Applåderande vid landning kommenteras inte ens, det upplevde jag en gång som sex-åring när hjulen nuddade Mallorca 1992. Jag klargjorde tydligt för mina föräldrar att det inte var okej vad de hade utsatt mig för. Efter en stund fick jag en ursäkt och ett löfte om att det inte skulle hända igen. You bet svarade jag och spände blicken. You bet.

För övrigt tycker jag att dagens flygvärdinnor borde klä sig så här:

Over and out.

... skrivande har väl inte legat på topp på sistonde. Å andra sidan har han legat på topp på andra ställen, som i Göteborg där han befunnit sig å det senaste.

Det kan nu vara så att jag funnit någon form av blogglädje igen, därför kommer kvällen att komma med tre ämnen som jag fnulat på lite granna:

* Flyghyfs

* Magazinet Café

* Mode

Sen kan även ett gästinlägg av Philip se dagens ljus. Får se lite.