Igår var jag och Philip och klippte oss. Tidigare på dagen hade jag gått förbi ett ställe som såg riktigt fräscht ut. Okej tänkte jag och gick in och bokade två tider vardera. Jag kan inte förneka att stället kryllade av frisörer som såg ut att vara modeller i dressingroomet på en Eliteagentur i Milano. Vilket för sig är ännu mer skitsamma då jag har en top notch där hemma (ja Marie, det är du, inte mamma).

I alla fall, då Philip vill utstråla en aura av fashion, sa han kort och gott "I want to look updated, you know, short on the sides and a clean finish on top". Tjejen såg aningen konfundersam ut, och efter några sekunders betänketid för mycket hämtade hon maskintrimmern och satte igång. Det ska tilläggas att en sax skulle få problem att komma igenom Philips hår då det har samma struktur som svinto, eller att Philip är den vitaste negern efter Lionel Richie. Efter ungefär sju minuter var Philip klar. Resultatet blev något liknande:

Min upplevelse var lite extraordinär. På flera vis. Efter att en tjej schampoonerat mitt gyllene hår väntade jag på min modell som till slut skulle klippa mig.

Ut från personalrummet kommer RAPHAËL. Raphaël är cirka 2:10 lång, kropp som en grekisk gud, ett smile så blekt som Jacksons hud samt det största handslaget jag någonsin känt. Raphaël är kolsvart. Och übergay. Han såg ungefär ut så här:

Efter att Raphaël fnittrat igenom klippningen skall jag medge att den nygamla frisyren blev bra. Det blev något liknande:

En händelse påminde om min Marie. Hemma har vi svårt att sitta still och vi brukar alltid på något sätt sitta på varandra när vi kollar på TV. Så nära varandra som möjligt. Och då håller oftast Marie på med mitt hår. Vi är ju trots allt nykära. Och helt jävla galna i varandra. Då den främsta beröringen kommit genom ett par high-fives med Philip de senaste dagarna, var Raphaël något av ett substitut för Marie. Raphaël hade händer som kändes som en nypressad Loro Piana skjorta, lena med en perfekt känsla och touch. Och för en sekund slöt jag mina ögon och låtsades att Raphaël var min älskade Marie.

Så mycket saknar jag henne.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, då var det dags att ta farväl av thebigbelgianblue. Man kan lugnt säga att det funnits ups and downs under förverkade veckor. Jag själv skulle vilja säga att jag började genialiskt men avslutade fantastiskt. Ber om ursäkt för detta. Eller, det gö...

Om ett par dagar kommer Göteborg att få tillbaka sin förlorade son. Efter en tid nere på kontinenten är det snart dags för mig att vinka adjö till Benelux och omfamnas varmt och hjärtligt av min kära västkust. Och min underbara Marie. Ska bli väldigt...

Lyssnar på Lil' Wayne. Dricker Chàteauneuf du pape. Och snart ligger det en Cordon blue i min -numera- lilla mage.               Att säga att det går bra nu är ingen överdrift!   (Att nämna Lil' Wayne och Cordon Bleu på samma rad...

Joaquin Phoenix och Casey Afflecks mockumentär I'm still here är inget annat än ett rent mästerverk. Briljant. Otrolig. Utan att överdriva är filmen kanske det coolaste jag sett i hela mitt liv. Jag är tagen. Starka ord men ack så sanna.   ...

Idag lämnade vi Leuven och for till Antwerpen. Antwerpen är framför allt känt för två saker, diamanter och mode. Alltså hade jag hittat my shit (diamanterna) och Philip sin shit (modet). Vi fann även en annan sak. En sak vi fick gemensamt kan man säg...